När man talar om övervikt och bantning så talas det om anledning, delmål och slutmål. Oftast hör man att folk vill komma i jeansen som blivit för trånga, att spara kroppen och hjärtat och beach 214 osv. Men aldig hör man någon säga att mitt delmål 'är att gå ned så pass mycket att jag kan torka mig i röven efter att ha varit på huset, slippa be maken om att klippa tånaglarna på en eller kunna ligga i sängen en hel natt utan värktabletter för att det blir för stor tyngd på tryckpunkterna, trots att allt det är de med rejäl övervikts största dröm. Sådant talar man inte om, man skäms aldeles för mycket. Inte ens för läkaren som ska avgöra om man ska få genomgå en GBP erkänner man att man har de problemen med övervikten.

Men varför ska man skämmas för sin övervikt, den är ju en sjukdom och ett handikapp precis som alla andra. Det är inte så att man får skylla sig själv, att bryta ett inabetat mönster är något av det svåraste som finns.

För min del började det hela med att jag tyckte och tycker om mat, dåliga frukostvanor och hade en hög ämnesomsättning. Ett par påsar chips i veckan var inga problem, jag höll min vikt mellan 55-60kg vilket var en bra vikt även med tanke på att jag fött fyra barn. När jag började med min medicinering så sa det bara poff, jag åt samma, rörde mig lika mycket (en kennel med 6-8 hundar kräver MYCKET motion + ett jobb som USKA i äldreomsorgen) men ändå så rasade jag upp i vikt. 35 kg på ett halvår. Och gå ned dem fungerade bara inte. Först så satt de gamla matvanorna på resten av familjen, röra mig mer hade jag inte tid med och ämnesomsättningen gick på sparlåga. Tror jag provade allt, från LCHF, viktväktarna och stenålderskost. Sakta men säkert upphörde också min ork och rörelseförmåga både genom medicinering och övervikt. Men jag låg stadigt mellan 95 och100kg och den hindrade mig inte från att göra det jag ville om än i saktare tempo. Men så kom ett genombrott på ett annat plan. Efter 40 år lyckades jag sluta röka. Fantastiskt eller hur? Nja, de 10 kilona som jag gick upp bara för att jag slutade röka var sista droppen för min kropp. jag har svårt att röra mig, ta mig upp från sängen, når inte att ta upp saker jag tappat utan stora problem, sliter kläder mellan låren så ett par nya byxor håller knappt 14 dagar, jag når inte att torka mig, knäna protesterar vad jag än hittar på. Nu har övervikten blivit ett handikapp och på något sätt måste jag lösa det, men hur? Sluta medicinera kan jag inte om jag vill ha något liv kvar. Röra mig och äta mindre är plan nr 1. Först måste jag lära mig vad en portion är och att man blit mätt av det, medicinerna har även dödat min mättnadskänsla ihop med alla andra känslor den tagit ifrån mig så det måste jag lära mig. Microformar är lösningen nu. Inte det mest goda eller näringsriktiga men jag lär mig iaf sakta men säkert hur mycket man ska äta. Så nu är vi på väg mot målen som ingen pratar om

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte hur det är med andra bipolära men ibland, som idag, så får jag sovardagar. Inte beror det på att jag inte har ngt att göra, idag var ju min födelsedag som vi fick ställa in firandet på. Jag vaknar helt enkelt inte förrän långt fram på ef...

Ja, hur i helvete hamnade jag här? Man kan halka in på bloggande av olika saker och för min del var det en maginfluensa som visade på vilket förnedrande liv jag har. Jag är alltiså bipolär och fet. De flesta vet inte vad bipolär är, kanske ngt att sk...