Jag vet inte hur det är med andra bipolära men ibland, som idag, så får jag sovardagar. Inte beror det på att jag inte har ngt att göra, idag var ju min födelsedag som vi fick ställa in firandet på. Jag vaknar helt enkelt inte förrän långt fram på eftermiddagen och sedan så går flera timmar i dvala som om jag hade tagit för många sömntabletter. Finge jag så sover jag runt. Begriper inte vad det beror på, hade ju likadant innan jag började med medicinerna också, och läkarna vet inte heller vad det beror på. jag har inte hört om någon annan som har sådana dagar bortsett frånnågra boende, med olika diagnoser, på jobbet. Men ett förbaskat slöseri med tid är det, men tydligen så behöver jag vila hjärnan ibland, det är det jag tror mest att det beror på.

När man talar om övervikt och bantning så talas det om anledning, delmål och slutmål. Oftast hör man att folk vill komma i jeansen som blivit för trånga, att spara kroppen och hjärtat och beach 214 osv. Men aldig hör man någon säga att mitt delmål 'är att gå ned så pass mycket att jag kan torka mig i röven efter att ha varit på huset, slippa be maken om att klippa tånaglarna på en eller kunna ligga i sängen en hel natt utan värktabletter för att det blir för stor tyngd på tryckpunkterna, trots att allt det är de med rejäl övervikts största dröm. Sådant talar man inte om, man skäms aldeles för mycket. Inte ens för läkaren som ska avgöra om man ska få genomgå en GBP erkänner man att man har de problemen med övervikten.

Men varför ska man skämmas för sin övervikt, den är ju en sjukdom och ett handikapp precis som alla andra. Det är inte så att man får skylla sig själv, att bryta ett inabetat mönster är något av det svåraste som finns.

För min del började det hela med att jag tyckte och tycker om mat, dåliga frukostvanor och hade en hög ämnesomsättning. Ett par påsar chips i veckan var inga problem, jag höll min vikt mellan 55-60kg vilket var en bra vikt även med tanke på att jag fött fyra barn. När jag började med min medicinering så sa det bara poff, jag åt samma, rörde mig lika mycket (en kennel med 6-8 hundar kräver MYCKET motion + ett jobb som USKA i äldreomsorgen) men ändå så rasade jag upp i vikt. 35 kg på ett halvår. Och gå ned dem fungerade bara inte. Först så satt de gamla matvanorna på resten av familjen, röra mig mer hade jag inte tid med och ämnesomsättningen gick på sparlåga. Tror jag provade allt, från LCHF, viktväktarna och stenålderskost. Sakta men säkert upphörde också min ork och rörelseförmåga både genom medicinering och övervikt. Men jag låg stadigt mellan 95 och100kg och den hindrade mig inte från att göra det jag ville om än i saktare tempo. Men så kom ett genombrott på ett annat plan. Efter 40 år lyckades jag sluta röka. Fantastiskt eller hur? Nja, de 10 kilona som jag gick upp bara för att jag slutade röka var sista droppen för min kropp. jag har svårt att röra mig, ta mig upp från sängen, når inte att ta upp saker jag tappat utan stora problem, sliter kläder mellan låren så ett par nya byxor håller knappt 14 dagar, jag når inte att torka mig, knäna protesterar vad jag än hittar på. Nu har övervikten blivit ett handikapp och på något sätt måste jag lösa det, men hur? Sluta medicinera kan jag inte om jag vill ha något liv kvar. Röra mig och äta mindre är plan nr 1. Först måste jag lära mig vad en portion är och att man blit mätt av det, medicinerna har även dödat min mättnadskänsla ihop med alla andra känslor den tagit ifrån mig så det måste jag lära mig. Microformar är lösningen nu. Inte det mest goda eller näringsriktiga men jag lär mig iaf sakta men säkert hur mycket man ska äta. Så nu är vi på väg mot målen som ingen pratar om

Ja, hur i helvete hamnade jag här? Man kan halka in på bloggande av olika saker och för min del var det en maginfluensa som visade på vilket förnedrande liv jag har. Jag är alltiså bipolär och fet. De flesta vet inte vad bipolär är, kanske ngt att skylla på om man inte vill jobba. Livet går ju upp och ned för alla. Och fet är ett ord som inte nämns i min närvaro, kraftig, mullig mm är omskrivningarna för min vikt. Men jag har både ögon, hjärna och våg. Så det som skrivs här är den äkta jag, den del av livet jag lever vid sidan av man, barn och arbetskamrater. Mullig, tystlåten men med humor tror jag de flesta skulle beskriva mig

jag ä alltså 51 år, diagnosticerad med bipolär sjukdom för drygt 10 år sedan och rejält öveviktig nästan lika länge pga medicineringen. Innan sjudomen var jag sprudlande glad, hade ideer och drömmar som jag förverkligade, en efter en. Jag levde för mina barn och min kennel. Bipoläriteten har nog alltid funnits där men eftersom jag oftast är upp så har den istället stimulerat min kreativitet och gett mig energi utöver det normalas gräns. Under åren från 25 år och tills jag fick min diagnos så har sjukdommen sakta ökat och mina problem med att sköta ekonomi, hem och personliga, nära relationer har sakta stegrats till det absurda. Men det en ganska så härlig sjukdom ändå, man är Stålmannen, Buster Keaton och Einstein på en och samma gång. På ett sätt älskar jag delar av min sjukdom.

Efter en tragedi, min mellanson försökte ta livet av sig och så gott som lyckades, så bröt sjukdomen ut fullständigt med höga psykotiska toppar och djupa dalar då jag bara stirrade framör mig i en ingentingvärd. Visst hade jag bra dagar emellan där jag var så gott som vanligt, bara mer labil åt alla håll och kanter. Fick en akuttid till psyk och där började medicinerandet och samtalen. Jag har inget att klaga på där, de hade inte kunnat göra på något annat sätt. Efter olika psykologiska samtal, utredningar och medicinutprovning kom de fram till att jag var bipolär grad II med en svajgrad på 3-5 dgar, dvs några dagar upp, några dagar normal och några dagar ned för att börja om igen, fast ibland kommer det 2 nedperioder efter varandra, tyvärr så är det sällan 2 upp efter varandra. Medicineringen skulle kunna klubba en oxe, 80mg Zeldox, 400mg Lamothrigin, 20 mg Citalopram, 20 mg Propavan. 150mg Zyban, 150mg Atarax och 15 mg Imovane + 1 actineton för att behålla viss rörlighet, gör mitt liv till en jämngrå sörja där jag analytiskt gör mina val utan någon som helst känslopåverkan utan enbart för jag "vet" hur man bör göra i olika situationer. Men att fnittra av glädje, gråta till en film, älska någon utom mina barn och hundar, rasa över en orättvis handling och liknande är saker som inte finns i mitt liv längre. men det får vara nog så i dag, men mer kommer att följa det lovar jag